En ska bort.

Fridlyst galenskap

– och fjättrade läppar

29 januari 2016

Vad har Makode Linde, Lars Vilks och sluggerpoeten Johan Jönsson gemensamt? Jo, de är alla aktuella vildhjärnor. Och män. Omdiskuterade. Ifrågasatta. Hyllade. Men alltid oantastliga. Runt dem bildas ett reservat. En vallgrav.
När Anna Odell, deras kvinnliga motsvarighet, gör liknande utfall riskerar hon inspärrning. Stegling. Utfrysning.

Dagens Nyheter publicerade nyligen en lång intervju med skandalkonstnären Makode Linde. Den kommenterade han själv på Facebook med orden ”Åh, vilken lång text. Jag höll på att somna. Tur att man är så intressant.”
Föreställ er Odell göra något liknande. Hon skulle bli halshuggen direkt. Uppspikad på Svenska Dagbladets kyrkport. Doppad i tjära på Expressens kultursidor. För evigt puckostämplad (redan på god väg). Men inte Linde. Och inte Vilks. Sällan.

Den senare kan snart sagt göra vad som helst – under förevändningen att allt ändå är ”konst”. Han kan ställa ut ensamkommande flyktingbarn på havets botten och likväl få spaltmetrar som glöder av beundran, oavsett om det är hurrarop eller invändningar. Lidelsen och engagemanget finns där alltid mellan raderna. Nu är han i farten igen, tokstollen! Knausgård är ett liknande fenomen.
Den vilt vevande ordmaskinen Johan Jönsson masshyllas för sin senaste poesibok med den obegripliga titeln ”dit. dit: hään” – tjock som ett Lecablock. Skriven på 1000 sidor bibeltunt papper. Kritikerna går i taket över språket – som stundtals låter som Alfons Åberg på speed.

Den enda kvinna som kommer undan i offentligheten är Lotta Lundgren. Hon säger vad hon tycker. Jagar med Leif GW. Tillagar bäver i julkalendern. Intrigerar med karlar (nåja!). Hon är yvig som få, men går ändå igenom rutan med bibehållen värdighet och cred. Hon ler elegant och svalt.
Det intressanta är att hon gör det i en traditionell kvinnoroll. Hon står fortfarande fjättrad vid spisen. Plutar med munnen och spiller brunsås på brösten. Skriver kokböcker.
Precis där – men endast där – är kvinnan tillåten. Ingen ser det. Suck!

Det får vara slut med det här nu! Ge mig en Lara Croft med k-pist, poesiblock och basker. En Lisbeth Salander som ”dekonstruerar” julgranar med motorsåg i svenska småstäder. Eller en Lena Andersson i klänning. Ge mig något nytt!

Maria Persson-Bogren