Ulrika C Bergh rätar ut frågetecknen kring kvinnokönet som saknat ett fullödigt namn.

Ulrika C Bergh: Vårt organ saknar namn

– men inte nu längre!

8 mars 2016

Jag kan inte komma över det. Inte ens en dag som denna. Vår gemensamma dag. Kvinnodagen.
Jag är förbannad. Heligt vred.
Vi har inget bra namn på det organ som förenar oss.

Jag kan vakna mitt i natten och känna ilskan genomkorsa min kropp. Jag vill svära. Klippa örsnibbar med plåtsax. Slå ut framtänder.
Det är när jag tänker på att vi inte kommit längre. Att det fortfarande saknas en värdig, vacker och vettig benämning på vår sydländskt belägna väninna.
Förvisso kryllar det av synonymer. Men de är vulgära. Löjliga. Överkliniska.

Ingen kan på fullt allvar mena att en yngre medelålderskropps mest värdefulla portöppning ska reduceras till debila leksaksbegrepp. Dagisflickor, förskolebarn – där kan det lullas med snippor, det har jag inget emot.
Men när könet ångar av fortplantingslust, drar ihop sig i födslovåndor eller menssmärtor, sliter sig igenom klimakteriets otaliga värmeböljor eller bara tryggt vilar under rynkig buk – ja, då är det ett nationellt grundkrav att se till att det finns en benämning som fullödigt rimmar med vårt organs evigt komplexa och gåtfulla dynamik. Både språkligt och kroppsligt.
Men vad erbjuds?

Förutom de mer traditionellt tröttvulgära f-alternativen finns det finurligheter som dosa, framstjärt och kisse. Därefter vidtar en radda kliniska varianter såsom vagina, slida, underliv. Däremellan ett träsk av nattligt frammyllade Flashback-avarter: slangklämman, holk, skäggbiff …
Bara vid tanken börjar mina ögon flacka efter plåtsaxen.

Jag har dock små förhoppningar om att ett Språkråd i samarbete med poeter och medicinare någonsin kommer att lösa denna erbarmligt pinsamma brist.
Därför tar jag, som så många förut i mitt kvinnoliv, saken i egna händer och döper universums mest fundamentala organ.
På ren och ogrumlad svenska, klar som jungfrukällans vatten, stark som havets våg och dagen till ära – här kommer det:
KULVA.

Nu blev det tyst i salongerna. Jag kan riktigt höra hur det sjunker in. Rinner längs väggarna. De försiktiga leendena.
Ja, ni tjusas. Den kraftfullt inledande konsonanten. Det mjuka efterföljande ”l”:ets lekfullhet. Det rika begreppsomfånget: kultur, kulvert, kulla, vulva, kul va …

Kulva är något jag både kan säga till mig själv och min käresta. Nämna för doktorn. Läsa om i morgontidningen. Utan att genomkorsas av ljungeldar.

Systrar! Ni har väntat på denna dag.
Då säger vi så.
KULVA!

Ulrika C Bergh

Donald Trump har son i Hofors