Ligg lågt med rondellhundar, feminism och Birro, råder Anna Bajnér.

Forskare: Det här får du inte skämta om

1 april 2016

Lagom till första april, årets stora dag för lustigkurrar, lade forskaren och sociologen Anna Bajnér vid Linköpings Universitet fram sin avhandling ”Offentlig humor i postmodern tid”.

I sin avhandling har hon analyserat vilken typ av humor som tillåts respektive inte tillåts i det svenska offentliga samtalet.

– Det jag främst har tittat på är graden av kränkthet. Och om du vill undvika trubbel ska du helt enkelt inte skämta om ämnen som rör upp känslor.

Hon tar gruppen sd-anhängare som exempel.

– Någon påstod nyligen att Jimmie Åkessons favoritinstrument är trångsynth. Det fick till följd att flera nyhetssajter överbelastades. Här blev graden av kränkthet ute i landet så stor att ilskan drabbade själva samhället, de journalistiska organ som ska värna och granska demokratin. Humor kan alltså vara en indirekt samhällsfara.

Jämställdhet och feminism är ett annat laddat ämne.

– Minerad mark! Praktexemplet är den akademiledamot som författade en nubbevisa med inledningsraden ”Nej, nu blir jag förvirrad igen – är det hon, eller han eller hen” till Jokkmokks-Jokkes melodi ”Gulli Gullan ko-ko”. Ledamoten blev sedan offentligt hånad av ett gäng feminister på restaurang Kvarnen i Stockholm.

Men män kan också tända snett, enligt Bajnér.

– Att säga att män är djur är ju inget skämt. Utan mer ett politiskt statement. Visst beter sig män djurlikt väldigt ofta, manlig fotbollspublik till exempel, men yttra det aldrig offentligt, särskilt inte om du är kvinna. Då riskerar du att utsättas för trubbigt våld.

Judar är ett annat bannlyst område, enligt Bajnér.

– Vissa skämtar om deras stora näsor, att det är för att luften är gratis och så vidare. Men undvik detta helt. Det är helt kört. Här finns tonvis med lättkränkthet i garderoben. Inte minst historiskt.

Sjukdomar kan funka. Men gränserna är hårfina.

– Jag hörde en cancersjuk ståuppare skämta om att han mådde strålande. Alla skrattade. Men där nånstans går gränsen. Det är bara den som själv är sjuk som får skämta om det. Det finns ett bra ord för det: galghumor.

Vissa personer ska man också helst undvika. Marcus Birro till exempel.

– Kränktheten personifierad! Jag läste om någon som kallade honom för ”Marcus Biroll”, och det resulterade i en hård och elak, förvisso välskriven, krönika riktad mot skämtaren i fråga – som dessutom fick en hel armé av små nättroll efter sig.

Chokladbollar överdragna med kokos – där lurar också faror.

– Helt klart. Det är väl bara Marika Carlsson eller Makode Linde som kan ta dessa, bokstavligt talat, heta bollar i sin mun.

Religioner tål att skämtas med. Men inte alla.

Marika Carlsson. Får prata chokladboll.

– Jag säger bara en sak. Rondellhund! Liggt lågt!

Slutsatsen i Anna Bajnérs avhandling är att allt går att skämta om. Men att allt samtidigt kan missuppfattats. Medvetet eller omedvetet.

– Vi lever i kränkthetens tid. Tänk efter före. Särskilt på första april. Min något diplomatiska rekommendation är därför att helt hålla klaffen denna dag.

Men finns det inte något som alltid tål att drivas med?
– Norrmän! De är immuna. Och så rika att de inte ens bryr sig. En norsk kvinna jag känner skrattade gott när jag frågade henne om hon visste vad norrmännen gör när de inte hittar till E18 – motorvägen. De kör E6 tre gånger om …

Anneli Fox

Donald Trump har son i Hofors