Måtte det snart vara över ...

21 januari 2016

Bättre förr? Eller sämre nu? Ni har säkert hört uttrycket. Sanningen är denna:
Det är bedrövligt.
För jämnan.

Jag syftar på männen. Men inte deras kroniska tafsande. Deras uppblåsta egon. Kukmätandet. Det ständiga krigandet.
Utan utseendet.
De ser helt enkelt för jävliga ut.
Hela bunten.

Som rävåtel. Eller kräftbete, för att citera Leif GW, den kanske vederstyggligaste av dem alla.
Vi har att välja mellan plufsmage, dubbelhakor eller flintskallar.
Alternativt småarslade träningsbroliers med vaxat hår och rakad pung.
Däremellan Özz Nûjen.
Inget har hänt sedan medeltiden.
Fel!
Sedan stenåldern.

De är kantiga. Knöliga. Håriga. Seniga. Feta. Illaluktande. Kliar sig i baken. Snörvlar. Spottar. Liknar lågpannade primater.
Någon säger George Clooney. Jag säger – flinande mjällschampomånglare.
Någon drar till med Christiano Ronaldo. Jag säger – Clark Kents autistiske lillebror.
Någon säger Skorpan i Mio min Mio. Jag säger – kränktämne i pottfrisyr.
Du vill peka på din man. Jag säger – du kunde lika gärna vara ihop med en pulka!

Allt fler kvinnor väljer en partner av samma kön. Fler och fler lesbiska flyttar ihop. Men det handlar inte om att vi lever i ett alltmer frisinnat och öppet samhälle. Om att kärleken skulle vara blind. Tvärtom. Den ser. Och reagerar.

Kvinnor är vackra.
Män är fula.

Att män blir ihop bevisar bara min tes. Ingen kvinna vill ha dem.

Män är som blindtarmen. De fyller ingen funktion. De håller på att avskaffa sig själva. Bara genom sitt sätt att se ut.

Jag när en from förhoppning.
Låt det går fort!

Ulrika C Bergh