Jag är professionell. Jag känner mina gränser, säger Bosse Lindholm.

Han är Sveriges första surrogatpappa

26 februari 2016

– Den personliga vinsten ligger i att göra något för andra. Att kunna erbjuda surrogatfaderskap är en boost för egenvärdet samtidigt som folk blir lyckliga.
Det säger Bosse Lindholm, Sveriges första altruistiska surrogatpappa.

En treårig utredning har precis slagit fast att det ska vara fortsatt förbjudet med så kallade altruistiska surrogatmödraskap i Sverige. Bland annat anförs risken att kvinnor kan pressas till att bära någon annans barn, trots att det inte finns pengar med i bilden.
– Det var när jag läste om utredningen som jag kom att tänka på pappabiten, säger Bosse Lindholm, 53 år, till vardags sjukpensionerad golvläggare i Ängelholm.
– Jag kände direkt att här låg stora mängder manlig oegennytta slumrande. Eftersom jag har utflugna barn och gedigen erfarenhet av faderskap så var det bara att gå all in.

Hittills har Bosses initiativ varit en succé.
– Jag pappar i fyra familjer just nu. Mer kan jag inte ta åt mig, det skulle bli alldeles för altruistiskt.
Som surrogatfader tar Bosse bara betalt i form av uppskattning och en upplevelse av högre mening. Pengar finns aldrig inblandade.
– Nej, det handlar inte om det. Det här rör sig på helt andra nivåer. Och eftersom jag är sjukpensionär passar det perfekt i mitt liv.

Graviditeten kan vara en påfrestande period. Då går Bosse in och pappar.

Om en familjefader till exempel graviditetsvacklar när tredje barnet är på gång går Bosse in och tar över oro och sömnlöshet.
– Det är ofta funderingar kring familjens framtida ekonomi, om bergvärmepumpen ska hålla ännu en säsong, rostskador på bilen, ränteavdrag, sjuåringens slalomskidor och sådant, berättar han.
– Eller så är jag pappaledig. Då kan allt rulla på som vanligt i familjen. Jag sköter sandlåda, blöjbyte och småpratet med mammorna i parken.

Som surrogatpappa får Bosse mat och husrum. Han brukar ofta sova i gästrummet eller i tevesoffan.
– Som altruist har jag inga höga krav, det räcker med en filt och en hyfsad kudde.
Planerna är att Bosse ska finnas tillhands under barnens första sex levnadsår, som längst fram till skolstarten. Eftersom han är skild styr han helt över sin tid.

Hur klarar du gränsdragningen? Vad händer om du blir för fäst vid barnen? Kanske även vid mamman?

– Det finns givetvis alltid en risk i altruistiska förbindelser. Men jag är professionell. Jag känner mina gränser. Dessutom är jag man. Mina känslor är därmed få, enkla och okomplicerade och går att stänga av vid behov. Jag ser inga målkonflikter alls i det här.

Lena Moodyson