Jonas Wahlström har arbetat på Skansenakvariet sen 1978.

Skansen-Jonas vill bli krokodilmat

– ”en sista gåva”

10 januari 2017

Jonas Wahlström står i konflikt med Skansen sedan ledningen vägrat acceptera hans önskan att bli kastad till krokodilerna efter sin bortgång.

– Uppriktigt sagt förstår jag inte vad problemet är. Jag skulle vara borta i några tuggor, och blodet skulle knappt synas eftersom vattnet ändå är så smutsigt. Krokodiler skiter mer än du tror, säger han till Inzoomat.

Wahlström försökte nyligen få Skansens VD Per-Magnus Brattmyhr att signera ett avtal som gjorde det möjligt för hans anhöriga att kasta ner hans kvarlevor i krokodilbassängen inne på Skansenakvariet. Wahlström var med och grundade Skansenakvariet, och berättar att han varit där nästa varje dag sedan öppningen 1978. Han har alltid betraktat djuren som sina egna familjemedlemmar:

– Jag har vigt mitt liv åt djuren, och nu vill jag ge en sista gåva, bjuda på en riktig brakmåltid.

Men Brattmyhr vägrade skriva på det kontrakt Wahlströms presenterade, eftersom han menade det var både oetiskt och olagligt.

– Det är min död, min kropp och mina krokodiler! – oavsett vad någon Bror Duktig-byråkrat med förmyndarkomplex tycker, säger Jonas.

Sture, en av krokodilerna på Skansenakvariet, döpt efter Jonas farfar Sture Wahlström.
Sture, en av krokodilerna i Skansenakvariet, döpt efter Jonas farfar Sture Wahlström.

Brattmyhr har senare också hotat med att Wahlströms anhöriga ska portförbjudas från  området i närliggande tid efter hans frånfälle, i syfte att försäkra sig om att kroppen inte ändå smugglas in och kastas i.

”Jonas kan inte förvänta sig någon specialbehandling bara för att han är en av grundarna till akvariet, och dessutom råkar vara riksbekant. Berömmelsen tycks ha stigit honom åt huvudet, men jag kan meddela att lagar och regler gäller även för Jonas Wahlström”, skrev Brattmyhr nyligen i Skansens personaltidning ”Zoologen”.

– Gravsättning och kremering, det är inget för mig, jag vill bli uppäten – det har jag alltid vetat, säger Jonas.

– I USA, där ser de en människas sista önskan som något heligt, där hade det här inte varit något problem. Jag hade en bekant, en djurskötare i Wisconsin, som kastades till tigrarna efter sin bortgång, och det vara en stor lycka för honom att veta det när han låg inför döden.

Han har nu anlitat en advokat som ska granska juridiken, och se om det finns några möjliga kryphål i Begravningslagen, som Jonas kan utnyttja för att få sin vilja igenom. Men han hoppas också få stöd från allmänheten.

– Jag är positiv. Jag tror folket står på min sida, och är vi bara tillräckligt högljudda så tror jag vi kan få till stånd en sista fest för krokodilerna och mig. 

Anders Melin