Media-ett maktmedel
Etablerad media besitter en väldig makt gentemot exempelvis makthavare. Den traditionella journalistikens viktigaste uppgift är att granska politiken som förs men även människorna bakom besluten. Ända sedan tidningen kom att bli mer radikal har skandaler kring makthavare uppmärksammats och i denna tid än mer frekvent, både i tidningsform och granskande program som t ex Uppdrag Granskning.
Journalistiken har många gånger tvingat makthavare till att se om sina beslut eller rentav kliva ned från sin plats. Ett mycket uppmärksammat exempel är när Alliansen tillträdde som regering år 2006. Två av ministrarna, Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò, avgick inom tio dagar på respektive ministerpost. En rad oegentligheter framkom då de gällde ministrarna, t ex uppgifter
om svart städhjälp. Den nya regeringen fick inleda sin mandatperiod med att försöka städa upp efter mycket genanta avslöjanden och ställdes mot väggen av media som uppdagat det hela.
I många fall har politikers tveksamma förehavanden avslöjats av grävande journalister och omöjliggjort för deras fortsatta position i politiken. Nu senast har en rad tveksamheter framkommit om våra makthavare och de har fått avsäga sig sin plats i deras parti eller lämna plats till högre post till partikamrat. Det har dock inte stoppat politiker att i förstnämnda sammanhang avgå men ta plats som politisk vilde. Traditionell media har dock fått se sig själva omsprungna av sociala medier då det gäller viss makt; mätningar visar att de tappar inflytande till skillnad mot Facebook och andra medier vars syfte kanske främst är att underhålla och marknadsföra produkter.